Solen står redan högt klockan 05.35 och termometern visar -1.9 när jag knyter på mig skorna och kopplar Raisa för morgonpromenaden. Raisa är blir snabbt lika pigg som jag och är jätteglad för att komma ut.
Vi hinner inte långt innan hon börjar bete sig lite underligt. Jag förstår inte riktigt vad hon håller på med och försöker få henne att stanna. Omöjligt! Så ser jag! Bortanför skuggorna som husen lämnar på asfalten ser jag hur det guppar och rör sig i samma takt som oss. Förstår att det är skuggan av mitt huvud, eller gissar att det är det. Vad skulle det annars kunna vara? Helt plötsligt blir det en glipa mellan husen och solens strålar når fram hela vägen till backen. Raisa tar ett jaktskutt mot, först min sedan sin egen skugga. Hon gick bet, hon kunde inte stoppa skuggan. Gör ett försök till och ser sen frågande ut och tittar på mig! Sen hoppar hon upp i snödrivan och söker som en galning. Jag försöker visa henne skuggan igen, men... helt ointresserad.
Dålig förlorare? Kanske det, alla kan ju inte vara lika snabba som Lucky Luke!
Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga, det vet vi ju alla :-)
Tack för inlägget i vår gästbok, så jättekul att hitta en blogg också (o: Kan inte du ringa mig någon dag, vore kul att prata lite. Ge Raisa en nospuss från "gammelmatte"
SvaraRadera